Det var en solig dag, och lilla Elsa, två år gammal, sprang barfota genom ett stort, grönskande fält. Gräset kittlade hennes små fötter, och vinden blåste mjukt genom hennes ljusa lockar. Överallt omkring henne sträckte sig blommor mot solen, och hon kunde höra fåglarna sjunga sina glada sånger.
Elsa stannade upp mitt i fältet och tittade runtomkring sig. Hennes stora, blå ögon fylldes av nyfikenhet och glädje. Hon sträckte armarna mot himlen och började snurra runt, runt, tills hon blev alldeles yr och föll skrattande ner i gräset.
En fjäril fladdrade förbi, och Elsa följde den med blicken. ”Fläril!” ropade hon lyckligt och sträckte fram sin hand. Fjärilen satte sig försiktigt på hennes fingertopp, och Elsa kiknade av skratt. ”Hej, lilla fläril,” viskade hon, som om de var gamla vänner.
Elsa fyllde hela fältet med sin glädje, som om hon kunde känna varje viskning från vinden och varje doft från blommorna.
Elsa reste sig igen och sprang mot horisonten, hennes lilla hjärta fullt av äventyr och drömmar. Varje steg hon tog fylldes av glädje, och varje andetag hon tog fylldes av kärlek till världen runtomkring henne.
Och där, under den blåa himlen och mitt bland fältets blommor, var Elsa helt och hållet fri.
