I den täta dimman, där ljuset kämpade för att tränga igenom, stod hjälten orubblig. Plötsligt, genom det tjocka grå, skymtade något enormt. Hjärtat i halsgropen, handen på svärdets skaft, förberedde sig hjälten för strid. Men när gestalten närmade sig, avslöjades inte ett rovdjur, utan en varelse med stora, sorgsna ögon. Monstret, massivt men ödmjukt, sökte inte strid utan sällskap. Dess ensamma själ hade vandrat länge i ensamhet, förskjutet och missförstått. Hjälten sänkte sitt vapen, räckte ut en hand, och i den kalla dimman fann två oväntade vänner varandra.